Måndag 5/12
Äntligen snö så att man får lite julstämning! Ok, det var inte så mycket snö vi fick. Men det blev allt lite ljusare.
Idag var det rejält halt att cykla hem. Hade svårt att få stopp på cykeln innan en vältrafikerad gata i centrum...Men det gick bra och jag förstod att ta det lite lugnt hem.
Jag är rätt välutrustad när jag cyklar; lyse fram och bak på cykeln, reflexväst och cykelhjälm. Mer än så kan jag inte göra. Jo förresten... dubbdäck på cykeln. Det hade jag på min förra cykel och det var såå bra när det var halt men trögcyklat på barmark. Får fundera lite på det där.
Ikväll provade jag att "vända" på ordningen. Dvs gick långrundan med hundarna före kvällsmaten. Funkade ganska bra, får mer "hel" kväll hemma och kan greja med julbestyren utan att avbryta för promenad.
Nu ska jag plocka fram julkorten från förra året och se hur många jag behöver köpa.
Ha det gott!
(fick fet text - vet inte hur)
Fredag 2/12
Tänk vad man kan sakna sina föräldrar som gick bort för 5 respektive 6 år sedan. Jag låg i soffan efter maten och lyssnade på julmusik. Plötsligt kommer tårarna och jag saknar min föräldrar så mycket. Undrar om det är julstämningen som gör det eller om det är nåt annat.
Jag hade världens bästa föräldrar som alltid ställde upp. Både jag och min bror har alltid vetat att vi kunde ringa till mamma och pappa när som helst på dygnet. Det kändes tryggt. De har passat barnbarnen väldigt mycket, alla fem - Fredde, Simon, Frida, Calle och Lisa. Därför hjälpte vi, min bror och svägerska och Kjelle och jag, dem så mycket vi kunde när de båda blev sjuka. Ibland kändes det jobbigt men när man tänkte på all hjälp vi fått var det inga problem.
Calle och Lisa saknar sin mormor och morfar mycket. De pratar ofta om dem...
Nu ska jag torka tårarna och bänka mig framför TVn.
En bild på mina föräldrar, Yngve och Marianne.
Jag hade världens bästa föräldrar som alltid ställde upp. Både jag och min bror har alltid vetat att vi kunde ringa till mamma och pappa när som helst på dygnet. Det kändes tryggt. De har passat barnbarnen väldigt mycket, alla fem - Fredde, Simon, Frida, Calle och Lisa. Därför hjälpte vi, min bror och svägerska och Kjelle och jag, dem så mycket vi kunde när de båda blev sjuka. Ibland kändes det jobbigt men när man tänkte på all hjälp vi fått var det inga problem.
Calle och Lisa saknar sin mormor och morfar mycket. De pratar ofta om dem...
Nu ska jag torka tårarna och bänka mig framför TVn.
En bild på mina föräldrar, Yngve och Marianne.
